Senaste dygnet har jag varit väldigt spridd i mina tankar… frågan ”vem är jag i detta?” och ”vad ska jag göra nu?” har spökat dag som natt speciellt mycket under den senaste veckan i mitt huvud, samt regelbundet återkommit under ett års tid. Jag ser tillbaka på mitt liv som 18 åring och kan inte få svar på frågan hur ingen kunde märka av mig, och då menar jag ingen. Vissa hade sina funderingar men hållit tyst om det men på vilket sätt hjälpte det mig?
Redan när jag gick på förskola så hade jag svårt med språket. Jag har fått det återberättat för mig att jag hade ett eget litet språk genom mimiker och olika ljud som gjorde att jag gjorde mig förstådd. När tillslut språket kom och det var någorlunda riktigt så var jag redan långt efter de andra barnen i deras språkutveckling. Grädden på moset så kunde jag inte heller säga ”r” eller rulla på tungan som man ska ljuda ord med ”r” i. Jag blev då skickad till en talpedagog som jag fick gå hos regelbundet och i princip hela låg- och mellanstadiet så fick jag läs-läxor hem och blev tillsagt upp till 8an att jag skulle läsa varje dag både svenska och engelska för att bli bättre på att skriva och läsa. Det ingen förstod (och inte jag heller förens förra året) var att jag ev. led av specifika läs- och skrivsvårigheter också kallat dyslexi. Vilket gör att det spelar ingen roll om jag läser eller inte, jag kommer inte bli bättre eller lära mig läsa eller skriva det enda jag kommer att göra är att bli totalt utmattad för den extrema ansträngningen och hitta nya metoder och strategier för att inte sticka ut i klassrummet eller i alla fall strategier för att göra så att omgivningen tror att jag kan så jag inte verkar trög eller dum. För även om man inte säger det till barn att de är tröga eller dumma så finns det folk och tyvärr också lärare som utstrålar en så stark vilja att alla ska vara normala och inte utstickande på något sätt. Detta gör i sin tur att barnen och i mitt fall att jag kände att jag var tvungen att leva upp till det som jag förväntades.
Genom dessa strategier så lyckades jag att komma igenom hela grundskolan med fina betyg till slutet och jag började gymnasiet. Men det var inte förens jag fick det på papper att jag stod emellan C eller F (VG eller IG) i den andra engelska kursen i tvåan som jag insåg att jag ville bli bedömd med lika villkor och jag visste att om jag skulle få mer tid på ett prov som skulle avgöra hela betyget så kunde jag få C. Jag var då tvungen att genomgå några tester om jag hade ett behov för att ha längre tid på provet och fick då svaret att jag ev. hade dyslexi.
Det var efter dessa tester som min resa om identitet och förståelse för mig själv började. Jag som hade under hela mitt liv fattat att jag läste långsamt men tyckte inte att beskrivningen ”bokstäverna byter plats” inte stämde in på mig, jag såg såklart att s:et stod still det hoppade inte runt. Nu i efterhand så inser jag att de människor som har beskrivit diagnosen dyslexi för mig har totalt missat att förklara att bokstäverna inte bokstavligt flyger om kring utan det är bara i uttalet och i munnen som de gör det.
Igår så fick jag det på svart och vitt att jag har en bristningsförmåga i hjärnan som gör att jag har det svårare att koppla ihop bokstavsljud med själva bokstaven som har diagnosen dyslexi/ specifika läs- och skrivsvårigheter. Nu är det upp till mig att sedan välja om jag vill ta emot hjälpmedel som jag har fått och för en gång skulle studera och leva på lika villkor som alla andra eller om jag ska köra på mitt eget race för att glömma bort och inte inse att jag har svårt och måste jobba mycket hårdare än andra för att uppnå samma resultat. Så något jag vill skicka med er är att bara för att man har fina betyg eller inte säger att det är tungt att göra något så betyder det inte att man har lätt för det.
